Bli rökfri för alltid

Scrollade igenom rubrikerna på Aftonbladet.se idag och hittade förtjust en om att sluta med nikotin. ”Så blir du rökfri för alltid” Det låter så enkelt. Några Aftonbladettips så är saken biff sedan. Inte ett ord om att det som är absolut avgörande är din egen vilja. Det går att sluta, men du måste VILJA!

Det är dag 82 och läget är ganska lugnt. Jag är som vanligt igen. Bara fem kilo tyngre och mer frekvent botaniserande i butikernas godishyllor än tidigare. Det känns som att bloggen självdör; jag har ju klarat av det allra värsta. Tårarna har torkat, trasiga muggar har sopats undan, humöret är stabilt och livet fungerar igen. Tro inte att jag slutat tänka på snus för det. Jag funderar massor på snus, ibland blir jag supersugen – men viljan finns kvar. Här ska inte snusas något mer!

Ja jävlar, så kan det gå…

…om du börjar röka. Rakt ned i kistan. Host, host – sedan dör du!

Det är dag 72-någonting och jag känner mig lite bitter, men jag blev tokigt förtjust i anti-rökkampanjen som blev omskriven på Cap&Designs hemsida.

Rakt ner i likkistan med ett raspigt andetag. Om du inte slutar röka för att spendera tretton år åt att snusa och därefter slösa flera månader på att tjura eftersom du bestämt dig för att sluta snusa.

Supersugen helg

Har varit supersnussugen i helgen. Alternativet ta en snus existerar verkligen inte, men suget finns där. Det var riktigt jobbigt i lördags när vi spelade TP med ett gäng goda vänner. Av sju personer i sällskapet ackompanjerades alla utom jag och en till av snusdosor. Det var snusdosor överallt. På bordet, i folks fickor, snusar som byttes och det plastiga ljudet av snusdoselock som öppnas och stängs.  Istället för att fundera på svaren på TP-frågorna funderade jag på snus och på att få folk att inte tro att jag funderade på snus. Galet. Men man lär väl sig…

70 dagar utan prilla!

70 dagar idag. Det är många dagar det. Lite mer än två månader. Halva tiden med nikotinplåster, halva utan; men ändå – 70 dagar! Det är en liten fjärt av ett liv men det känns ändå stort. Igår träffade jag S & J som faktiskt stod för den stora inspirationen att sluta snusa, över ett par öl. Vi skrattade lite åt att jag svimmade på konferens i Varberg, men konstaterade att vi alla tre är snusfria.  När S räknade ut hur många extraslag mitt hjärta gjort hittade jag motivationen att sluta. Jag tackar för det!

Jag tänker på snus tokmycket. Snus som koncept far igenom huvudet minst en gång i timman och ljudet av sambons snusdosa som öppnas och stängs känns verkligen som guld och gröna skogar. Humöret är mycket, mycket bättre; känner mig inte helt som mig själv ännu, men det kommer väl.

Gott nytt år!

Gott nytt år allihop. Jag slipper fundera på om att sluta snusa vore ett bra nyårslöfte!

Det går ganska bra nu. Vägde in mig på fyra kilo över normalvikt hos min käre far under julhelgen eftersom jag själv inte äger någon våg. Helt okej, det är ungefär så mycket som man ska räkna med att gå upp i vikt eftersom man slutar med nikotin som höjer blodsockret och allt möjligt otäckt.

Jag har inte tappat humöret på en vecka, det tar en halvtimma innan jag börjar fundera på snus om morgonen – jag tror det här faktiskt har gått vägen. Det är fortfarande skitjobbigt, men lite mindre jobbigt varje dag.

Alla som funderar på nyårslova att sluta snusa! Gör det, det går – och lycka till med nyårslöftet! Om ett år har jag sparat 10950 kronor!

Go’ fortsättning!

59 dagar utan snus! 29 dagar utan nikotin!

Julen har gått alldeles utmärkt. Mamma påstår att jag till och med verkar lugnare än vanligt och jag har inte kastat sönder någonting eller tappat humöret på en hel vecka.

Suget däremot är konstant. Jag är sugen på något hela, hela, hela tiden. Jag äter, knaprar, mumsar, vrakar, smakar, äter, äter och äter. Till och med saker som jag i vanliga fall inte skulle stoppa i munnen slinker ned. Julknäck och äckliga chokladbitar, skumgodisar som inte ens är goda, kex och dadlar.

Viktkurvan har ökat litegrann. Skulle gissa på att en fyra-fem kilo satt sig på valfritt ställe kring höfterna och låren de senaste två månaderna. Att jag är skadad och inte kan träna särskilt hårt hjälper inte direkt. Nästa utmaning blir definitivt att sluta äta. Inte helt såklart, det vore ju tokdumt, men allt godisätande och snaskande mellan måltiderna får det vara slut med nu. Suck.

Tre frityrmunkar senare

Jag mår lite illa. Skulle bara köpa ett frimärke att sätta på en faktura.

Gick ut från ICA med två frimärken, tre munkar, en påse PimPim och en bunt selleristjälkar. Nu är det bara några selleristjälkar kvar. Urrk. Effektivt mot sug dock – nu mår jag bara illa.

Tre-veckorsbuggen

Det var definitivt treveckorsbuggen som nästan gjorde att jag trillade dit igen. Många som slutar upplever att det är något extra djävulskt med tre. Tredje dagen, tredje veckan, tredje månaden, tredje året. Jag kan hålla med fram till tredje månaden – längre vet jag inte om. För nio år sedan, eller vad det nu var, trillade jag dit efter sex månader.

I går var det den sista dagen på den tredje veckan utan plåster och idag mår jag grymt mycket bättre. Treveckorsbugg – check!

Det var en fantastisk känsla att vakna och inse att jag är på bra humör, lite mindre yr och ganska lugn. Hoppas på mer sånt framöver!

Jag gav upp…

…fast inte på riktigt. Så vansinnigt jobbigt som det varit de senaste dagarna finns det ingen like till. Helt makalöst.

I går bestämde jag mig för att ge upp och börja igen. Orken var slut, totalt slut. Men jag ångrade mig. Skulle jag stoppa in en vanlig snus nu skulle jag svimma och miniportion är töntigt.

Torkar tårarna, sträcker på mig för att bära upp sluta-snusa-kilona lite bättre och fortsätter att sluta. (Ehm, ja – och hetsäter en påse popcorn, drämmer nyckelknippan omotiverat i golvet och uppför mig som vanligt lite mer maniskt än normalt).

JÄVLA SWEDISH MATCH!

Underbara alla människor som läser och som peppar mig, både här och utanför bloggosfären. (Hatar ordet bloggosfär, det är så grymt tattigt, men kom inte på något bättre) Tack!

Det är för tidigt att ropa hej

Jag har bara doppat stortån i strömmen än så länge kära mamma, jag är inte ens i närheten av över.

Det är så hemskt och jobbigt och konstigt nu att det inte ens är roligt att blogga om olyckligheten.

Saker går sönder, jag svär och gråter, jag är elak, trött och ledsen. Dessutom är jag yr – det har inte slutat gunga sedan vi klev av båten för en vecka sedan. Allt är fel – precis ALLT.

Jag fortsätter att mörka. Berättar inte om kökslådan som jag gaffat ihop, om glasen jag kastat i golvet, om att vara ledsen ända in i själen utan anledning.

Snälla säg att det går över snart, annars börjar jag igen.