I går slutade jag fungera i några timmar. Ingenting fungerade som det skulle. Förutom sovrumsdörren, det låter riktigt högt och bra när man smäller i den. Gamla trädörrar är underbara när man tappar fattningen. Mycket bättre än morötter och tavlor som visat sig vara en högst olämplig kombination.
Jag har ett j-la humör som jag ärvt från min far som i sin tur ärvt det från farfar som var spritt språngande galen på riktigt. Pappa och jag är inte galna, bara allmänt bestämda och korta i stubinen. Nu för tiden är det inte så farligt, jag blir inte arg för ingenting på två korta sekunder; tills jag gav mig in på det här projektet förstås. Nu är jag en vandrande bomb. Atombomb.
Den vandrande bomben hade slagit sig ned i älsklingsfåtöljen i vardagsrummet med en stor och knaprig morot. Irritationen över absolut ingenting infann sig och till slut flög moroten all världens väg. Rakt ned i golvet. Självklart tror man att en morot stannar på golvet – men det är faktiskt så att morötter kan studsa när de är på det humöret. Såklart skulle just den här moroten vara studsig och som en orange projektil for den ned i golvet och studsade vidare rakt in i en tavla som stod lutad mot väggen i väntan på att bli upphängd.
Det ironiska med att bli så arg att jag lyckades krossa glaset på just den här tavlan är att den är gjord av min farfar. Farfar var det ingen som hade kontakt med – han var ju som sagt skvatt galen. Tydligen hade han alltid en cigarett i mungipan och gick omkring och vrålade konstiga saker. När han dog hittades en inramad teckning föreställande mig som bebis hängandes på väggen i hans lägenhet. Teckningen alltså, inte bebisen.
Jag fick tavlan och äran att sanera den. Glaset och ramen var gulbruna av cigarettrök och den luktade f-n. Det krävdes långvarigt gnuggande med all möjlig miljöfarlig rengöring för att få bort det 28 års cigarettäckel. Sedan blev den ståendes lutad mot en vägg i väntan på en spik. Och nu har jag krossat glaset på den med en morot och skamset gråtit mig rödögd över tilltaget.
Bild och ram överlevde den vegetabiliska attacken utan en skråma och ska få ett nytt glas, och dammsugaren blev själaglad över att få komma ut ur garderoben och motionera lite.
15 november 2009 kl. 12:43 |
Hade den bebisen hängts upp på väggen hade dess moder också blivit en atombomb!
16 november 2009 kl. 18:55 |
skickar en kram! Hejja Elna!
20 november 2009 kl. 11:41 |
Du är så sjukt grym! Både att du bestämt dig, att du kan formulera dig så fantastiskt och att du faktiskt lyckas ta ett steg tillbaka och beskriva abstinensen på ett ändå hyfsat objektivt sätt. Det blir alltid värre innan det blir bättre, you go girl! Kramar
30 oktober 2010 kl. 10:54 |
[...] krigade jag med en tvättmaskin, varit väldigt nära att ge upp, legat vaken mitt i nätterna, krossat tavelglas med morötter, faktiskt blivit bra i benet igen (det tog ett halvår, och utan förebyggande rehab får jag ont [...]