Den absolut största motivationen att sluta snusa är att jag kommer att bli en bättre cyklist av det. Stabilare puls är likamed snabbare i skogen. Att ramla omkring i skogen på mountainbike är det absolut mest underbara jag vet. Jag skulle cykla jämt om jag bara fick. Just nu är problemet att jag inte får.
Har varit skadad sedan i början av september då jag gjorde mig illa i benet under ett spinningpass. Idag träffade jag en sjukgymnast (den tredje i ordningen, exklusive inkompetenta läkare). Han var otroligt duktig och genom grundligt undersökande, vridande, tryckande och lyftande kom fram till att det är en liten, sketen muskel som gått sönder. Popliteus.
Sex veckors rehabträning hägrar. Har jag tur blir det bra. Det kan ta två veckor eller två år. Det kan också vara så att det inte blir bra.
Jag behöver inte tillägga att det är svårt för mig att hantera det hela just nu. Dramadrottningen gick raka vägen hem, sjönk ihop på hallmattan och grät en skvätt. För att transportera sig vidare till köket, tröstmumsa lite och gråta en skvätt till. Och därefter vidare till älsklingsfåtöljen för ytterligare stackarsmig-tårar. Givetvis hjälpte det inte att tycka synd om sig själv men det kändes bättre efteråt. Jag fortsätter att sluta snusa!
16 november 2009 kl. 23:25 |
Åh, din blogg är ju underbart stimulerande! Jag skrattade så jag tjöt när jag läste dina inlägg. Är nog inte meningen att vara underhållande men du målar verkligen fram bilden av hur du känner dig. Har själv inte snusat men… jag ser framför mig en film eller bok om dig och ditt snusförhållande. I just love it
17 november 2009 kl. 20:50 |
Det finns en bok som heter “Den sista cigaretten” (Klas Östergren), du kan hänga på temat och skriva “Den sista snusen” sen när du får tid över…
30 oktober 2010 kl. 10:54 |
[...] nära att ge upp, legat vaken mitt i nätterna, krossat tavelglas med morötter, faktiskt blivit bra i benet igen (det tog ett halvår, och utan förebyggande rehab får jag ont igen) och firat små framsteg. Jag [...]