Det som är positivt väger dock över mångfalt. Mamma har vid något tillfälle påpekat att mina tänder är vitare. Jag sover lite bättre, tycker att saker smakar mer och jag behöver inte leta efter en bortslarvad snusdosa i tid och otid. Inget tömmande av äckliga, äckliga, äckliga snusdoselock. Inget pillande med sunkiga portionspåsar. Inga papperskorgar som luktar apa. Efetersom snuspriserna går uppåt sparar jag mer än de 10950 kronor som snuset kostade mig 2009.

Det känns som att jag mer sällan blir förkyld och att jag har mer ork. Jag har vid något vältränat tillfälle mätt min vilopuls till 40 vilket är en sisådär 28 slag mindre än från början. Helt galet. Är väl fantastiskt tacksam över att en kollega gjorde en snabb överslagsräkning på hur många extraslag mitt hjärta slagit på grund av snusandet genom åren. Minns inte nu hur många det var, men det var en absurd siffra.

Hursomhelst – över två år utan snus senare vill jag önska alla ett riktigt gott nytt år. Och till er som tänker sluta snusa eller röka som nyårslöfte: lycka till. Ingenting är omöjligt – men det handlar om vilja. Hitta det som triggar dig att vilja sluta och kör.  Det kommer att vara mer eller mindre överjävligt, alla reagerar olika – men du kommer att känna dig grymt stolt över dig själv efteråt. Lycka till! 

365 dagar utan snus. Trehundrasextiofem. Ett helt år! Vilket år det blev sedan…

Jag har sparkat i väggar, bankat på saker, kastat en och annan pryl i ren desperation, jag har skrikit, grälat, gråtit, legat sömnlös och kämpat, kämpat, kämpat. Fortfarande tänker jag på snus varenda dag. Fortfarande blir jag lite avundsjuk på de runt omkring mig som verkar ha lätt för att sluta och som inte har det Dahlstrandska humöret. Fortfarande håller jag garden högt – jag ska inte trilla dit igen!

Men – det har ju inte bara varit ett hemskt år. Jag har startat ett företag, skaffat kunder till företaget, levererat, jag har rest, jag har cyklat massor och jag har gift mig. Mina tänder är lite vitare och mitt hjärta slår färre slag.

Vilopulsen låg på 68 slag i minuten innan jag slutade. Nu vet jag inte exakt, men däremot vet jag att när jag springer runt här hemma och plockar fram grejor till till träningen, då visar pulsklockan mellan 65-70 slag. Så skillnaden är enorm!

365. Siffror är inte min grej, men just den här är absolut väldigt bra. Första och enda gången jag försökt sluta tidigare, för tio år sedan sket det sig efter knappt ett halvår. Den här gången ska det vara hela livet!

Jag grejade det! I kväll skulle jag tagit med min man på restaurang och firat med god mat och vin; men eftersom jag ligger nedbäddad i soffan med halsont och feber får det bli en annan dag. Det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Tack Martin som har hållt om mig, tröstat mig, stått ut med mig, skällt på mig och som till och med friade till mig mitt i abstinensträsket. Jag beundrar ditt tålamod!

På vägen krigade jag med en tvättmaskin, varit väldigt nära att ge upp, legat vaken mitt i nätterna, krossat tavelglas med morötter, faktiskt blivit bra i benet igen (det tog ett halvår, och utan förebyggande rehab får jag ont igen) och firat små framsteg. Jag slutade skriva i januari – det var lite synd, det är ju inte så att det slutade vara jobbigt då. Hur som helst – jag är ganska stolt över min abstinensblogg, och väldigt stolt över mig själv. Det har jag 10 950 anledningar om året att vara!

Det är dag 82 och läget är ganska lugnt. Jag är som vanligt igen. Bara fem kilo tyngre och mer frekvent botaniserande i butikernas godishyllor än tidigare. Det känns som att bloggen självdör; jag har ju klarat av det allra värsta. Tårarna har torkat, trasiga muggar har sopats undan, humöret är stabilt och livet fungerar igen. Tro inte att jag slutat tänka på snus för det. Jag funderar massor på snus, ibland blir jag supersugen – men viljan finns kvar. Här ska inte snusas något mer!

Det är dag 72-någonting och jag känner mig lite bitter, men jag blev tokigt förtjust i anti-rökkampanjen som blev omskriven på Cap&Designs hemsida.

Rakt ner i likkistan med ett raspigt andetag. Om du inte slutar röka för att spendera tretton år åt att snusa och därefter slösa flera månader på att tjura eftersom du bestämt dig för att sluta snusa.

Jag tänker på snus tokmycket. Snus som koncept far igenom huvudet minst en gång i timman och ljudet av sambons snusdosa som öppnas och stängs känns verkligen som guld och gröna skogar. Humöret är mycket, mycket bättre; känner mig inte helt som mig själv ännu, men det kommer väl.

Det går ganska bra nu. Vägde in mig på fyra kilo över normalvikt hos min käre far under julhelgen eftersom jag själv inte äger någon våg. Helt okej, det är ungefär så mycket som man ska räkna med att gå upp i vikt eftersom man slutar med nikotin som höjer blodsockret och allt möjligt otäckt.

Jag har inte tappat humöret på en vecka, det tar en halvtimma innan jag börjar fundera på snus om morgonen – jag tror det här faktiskt har gått vägen. Det är fortfarande skitjobbigt, men lite mindre jobbigt varje dag.

Alla som funderar på nyårslova att sluta snusa! Gör det, det går – och lycka till med nyårslöftet! Om ett år har jag sparat 10950 kronor!

Julen har gått alldeles utmärkt. Mamma påstår att jag till och med verkar lugnare än vanligt och jag har inte kastat sönder någonting eller tappat humöret på en hel vecka.

Suget däremot är konstant. Jag är sugen på något hela, hela, hela tiden. Jag äter, knaprar, mumsar, vrakar, smakar, äter, äter och äter. Till och med saker som jag i vanliga fall inte skulle stoppa i munnen slinker ned. Julknäck och äckliga chokladbitar, skumgodisar som inte ens är goda, kex och dadlar.

Viktkurvan har ökat litegrann. Skulle gissa på att en fyra-fem kilo satt sig på valfritt ställe kring höfterna och låren de senaste två månaderna. Att jag är skadad och inte kan träna särskilt hårt hjälper inte direkt. Nästa utmaning blir definitivt att sluta äta. Inte helt såklart, det vore ju tokdumt, men allt godisätande och snaskande mellan måltiderna får det vara slut med nu. Suck.

Gick ut från ICA med två frimärken, tre munkar, en påse PimPim och en bunt selleristjälkar. Nu är det bara några selleristjälkar kvar. Urrk. Effektivt mot sug dock – nu mår jag bara illa.

I går var det den sista dagen på den tredje veckan utan plåster och idag mår jag grymt mycket bättre. Treveckorsbugg – check!

Det var en fantastisk känsla att vakna och inse att jag är på bra humör, lite mindre yr och ganska lugn. Hoppas på mer sånt framöver!